Jag vaknar med ett ryck, huvudet känns tungt och kroppen känns skakig.

Jag vill inte upp, jag vet att det väntar på mig, det har varit dags ett bra tag nu och nu kan jag inte längre förneka det eller gömma mig för det, tiden är ikapp och det är med tunga steg jag tar mig ur sängen och tittar på den gråaktiga killen i spegeln som med tomma ögon stirrar tillbaka. Du har betytt så mycket för mig och många minnen flimrar förbi när jag för sista gången öppnar dörren med dig och tittar mig om, och går ut. Det har alltid varit du och jag och nu kan vi inte längre göra något min vän. Att våran tid skulle vara endast fram till idag har vi vetat länge. Men idag är det slut.

Det är en molnig dag och inte ens fåglarnas sång kan få mig att vakna till och resan går så fort att jag först vaknar till av ett bromsande gnissel och känner hur mitt huvud trycks framåt i ett ryck och dörrarna från tåget öppnas. Konduktören gör klartecken och dörrarna stängs och tåget åker vidare. Kvar står jag mitt i ett vindkast som skapas av tågets metalliska kurvor som drar med sig grus som känns bakomögonlocken och tårkanalen fylls och händerna gnuggar och försöker med all kamp få bort hotet som brinner under ögonlocket och svider men som tillslut ger med sig och försvinner spårlöst bland alla naturens explosiva atomer.

Mina fotsulor dras mot asfalten och och doften av  eldning når mina känsliga näsporer som genast tar upp lukten i systemet och försvinner ur mina tankar när jag krossar en kaffemugg från pressbyrån under skon och går tyst vidare.. Efter några hundra meter är jag framme vid porten. Jag känner avsky och sorg och knyter hårt högerhanden och går in.

Tiden står inte stilla, allt går på som vanligt och allting går på rutin för alla. Jag kollar på klockan och förstår att det verkligen är sista stunden nu. Jag samlar mod och tar våghalsiga steg, ett efter ett och skorna ekar mot de ihålliga väggarna och studsar kors och tvärs över hela området. Jag kommer fram till en trappa och  skorna dras mot trappstegen så att dom precis når över trappstegen med halva sulan utanför. 20 steg kvar tills avsked tänkte jag. Svetten låg i pannan på mig och bara väntade på att få ringa över och slingra sig lägst mina röda kinder smatidigt som hjärtslagen slog hårdare och hårdare för varje steg.

T i o

N i o

Å t t a

S j u

S e x

F e m

F y r a

T r e

T v å

E t t

Jag stannade upp, hela marken verkade röra på sig okontrollerat under mina dallriga fötter och tankarna flög förbi mig och jag började verkligen undra  Vad jag  hade gett mig in på! Mina andetag kändes riktigt tunga och jag kunde inte längre se någon väg tillbaka. Allt var mörkt och tungt och en tjock dimma tryckte mig mot platsen där din vackra glans skulle sprida sig. Jag möttes av vakten, det är dags sa han.

Nu var det bara sista avskedet kvar. Jag såg på dig, jag höll om dig en sista gång och tog ett tyst farväl. Du sa ingenting alls. Vad fanns det att säga? Vi båda sög åt oss av de sista nakna sekunderna med varandra och en sista värme gdelades passionerat. Nu var stunden kommen som vi hade väntat på. Vi skildes åt och jag såg dig föras in i rummet. Det var sista gången vi sågs och jag vände mig om och gick.